emelitenme

Allt handlar om att passa in, hela tiden, varje dag. I varje umgänge, i varje samtal, på varje lektion, på internet, överallt.
Det är det jag tänker på hela tiden, att passa in, att duga, att övertyga folk om att jag inte är en tönt som stod skrivet i pannan på mig i alla år tills i mitten av ettan typ. Eller ja, vad vet jag om vad folk tyckte om mig då, i ettan alltså, de kanske fortfarande tyckte att jag var en tönt. Men det var i alla fall då jag började KÄNNA MIG som en icke-tönt, och det var då jag fick lite mer självförtroende.
Och så blev jag helt utseéndefixerad. Och crazy, kanske inte crazy på utsidan, mer på insidan.
Och nu, så är utseéndet det enda jag tänker på, 24/7. Helt besatt, typ.
Tänker bara på hur jag ser ut hela tiden. Kläder, smink, naglar, hår, skor. You name it.
Förrutom utseéndetankarna så innehåller även min hjärna en massa allmäna passa-in-tankar. Då menar jag alltså inte utseéndet, utan jag menar att jag hela tiden tänker på hur jag betér mig mot folk i min omgivning. Vad jag säger, hur jag säger det och när jag säger det. Varenda jävla ord.
De får ju inte tycka att jag är töntig eller kaxig/stöddig eller elak eller jobbig eller tråkig eller överdeppig eller konstig eller falsk eller bitchig osv osv osv. Allt måste vara perfekt, utåt och inåt.
Allt för att bli & vara omtyckt, det är väl det som ligger bakom skiten.
Och det känns som att jag håller på att misslyckas.  
Fan vad jag tänker asså, helt sjukt.
Och vet ni, samtidigt som jag verkligen vill leva och sprida massa glädje och vara lycklig och älska livet, så vill jag visa hur svag jag egentligen är, hur allting är på insidan, visa hur mycket jag tvivlar, hur osäker jag är.
Men jag vågar inte, jag törs inte, för då kommer alla bli ännu mer trött på mig än de redan är och de kommer bli så besvikna och ledsna på mig. Och så kommer de försvinna, poff säger det så har jag dom inte längre. 
Vem ska då ge mig styrka? Jag. Helt själv. On my own. Jag och nån jävla värdelös terapeut som skulle behöva utbilda sig i 5 år till och vara med om lite mer själv innan hon/han kan hjälpa mig. 
Kommer det vara såhär hela livet? Är det nåt som jag inte har fattat förrens nu? Att såhär kommer det alltid att vara. Det är såhär man måste hålla på för att passa in bland folket och vara omtyckt. 
Men (I) livet blir vad man gör det till. Just det ja. Men hur jävla lätt är det då....

Tack för mig, gonatt, auf wiedersehen!