emelitenme

Usch....
jag hatar folk som förstör när man har tagit sig i kragen och hittat motivationen och gjort någonting viktigt.
Folk som är glädjedödare.

Altl är rätt okej nu, det håller sig på mittemellannivån, en nivå som är okej och som funkar.
Sålänge man försöker hålla tankarna borta så går det rätt bra, oftast.

Det har varit en ganska sömnlös natt.
Låg och tröstade johan i ca 1½ timme när han grät och mådde dåligt..
Han mår tydligen inte alls psykiskt bra, fick jag veta inatt. 
Vad gör man när ens pojkvän mår skit?
Alltså grejen är den, att när jag har mått dåligt så har det aldrig känts som att johan har funnits där för mig så som jag önskar att han hade, det känns inte som att han har stöttat mig till 100%, inte alls faktiskt...
Det är svårt. 

Nåväl..
Mina päron åkte till Kenya för 1½ timme sen, de kommer hem den 28:e igen, så det är ett tag de är borta :)
Ska bli skönt å vara själv lite, tror jag.
Lite ensamt kanske, men mest skönt tror jag. 

Fan vad jag älskar att dansa. Nu menar jag inte typ tango, utan på uteställen, bara köra loss på dansgolvet till megabra musik, helt sjukt vad härligt det är! Mitt i en stor klunga av folk. Waaah. 

Tack och hej leverpastej 
 

Undrar hur många det är som läser min blogg, och vilka...
Hur ser man det?


Iaf..
idag är det torsdag och jag har blivit sjuk, förjävligt.
ont i halsen som ett as och allmänt trött och tung i kroppen.
så jag har varit hemma idag, sovit och tagit det lugnt.
Jenny var förbi en stund och underhöll mig lite, det var trevligt.

Nu väger jag bara 54 kg.
och aptiten sviker mig typ bara mer och mer,
men jag ska försöka åtgärda det där.
kollade mig i spegeln idag, och såg att mina nyckelben har börjat
synas mer och mer.
Så, I'm getting thinner and thinner.

Denna bloggen är ungefär som mina dagböcker har varit;
jag skriver bara när jag mår dåligt.
Eller ja, det blir så ofta iaf.
men det passar mig bäst att ha det så, jag har liksom inget behov
av att skriva när jag mår bra, på något sätt.
Eller det skulle vara ifall något speciellt har hänt, men inte
annars.. 

Jag är som nykär.
Känns som att jag dränker my dear johan med en massa gullepluttesnutte-ord
hela tiden, hoppas han inte tycker det är jobbigt, jag är ju bara kär :)

Allt handlar om att passa in, hela tiden, varje dag. I varje umgänge, i varje samtal, på varje lektion, på internet, överallt.
Det är det jag tänker på hela tiden, att passa in, att duga, att övertyga folk om att jag inte är en tönt som stod skrivet i pannan på mig i alla år tills i mitten av ettan typ. Eller ja, vad vet jag om vad folk tyckte om mig då, i ettan alltså, de kanske fortfarande tyckte att jag var en tönt. Men det var i alla fall då jag började KÄNNA MIG som en icke-tönt, och det var då jag fick lite mer självförtroende.
Och så blev jag helt utseéndefixerad. Och crazy, kanske inte crazy på utsidan, mer på insidan.
Och nu, så är utseéndet det enda jag tänker på, 24/7. Helt besatt, typ.
Tänker bara på hur jag ser ut hela tiden. Kläder, smink, naglar, hår, skor. You name it.
Förrutom utseéndetankarna så innehåller även min hjärna en massa allmäna passa-in-tankar. Då menar jag alltså inte utseéndet, utan jag menar att jag hela tiden tänker på hur jag betér mig mot folk i min omgivning. Vad jag säger, hur jag säger det och när jag säger det. Varenda jävla ord.
De får ju inte tycka att jag är töntig eller kaxig/stöddig eller elak eller jobbig eller tråkig eller överdeppig eller konstig eller falsk eller bitchig osv osv osv. Allt måste vara perfekt, utåt och inåt.
Allt för att bli & vara omtyckt, det är väl det som ligger bakom skiten.
Och det känns som att jag håller på att misslyckas.  
Fan vad jag tänker asså, helt sjukt.
Och vet ni, samtidigt som jag verkligen vill leva och sprida massa glädje och vara lycklig och älska livet, så vill jag visa hur svag jag egentligen är, hur allting är på insidan, visa hur mycket jag tvivlar, hur osäker jag är.
Men jag vågar inte, jag törs inte, för då kommer alla bli ännu mer trött på mig än de redan är och de kommer bli så besvikna och ledsna på mig. Och så kommer de försvinna, poff säger det så har jag dom inte längre. 
Vem ska då ge mig styrka? Jag. Helt själv. On my own. Jag och nån jävla värdelös terapeut som skulle behöva utbilda sig i 5 år till och vara med om lite mer själv innan hon/han kan hjälpa mig. 
Kommer det vara såhär hela livet? Är det nåt som jag inte har fattat förrens nu? Att såhär kommer det alltid att vara. Det är såhär man måste hålla på för att passa in bland folket och vara omtyckt. 
Men (I) livet blir vad man gör det till. Just det ja. Men hur jävla lätt är det då....

Tack för mig, gonatt, auf wiedersehen!